Jörgen Brink gör sitt tredje Vasalopp som nummer 1. Äldsta som vunnit Vasaloppet för andra året i rad (ännu ett år äldre). Han slår även världsrekord i tid. Det är mycket som skall klaffa för att slå världsrekord i längdskidåkning och Vasaloppet. Formen, vallan, föret, psyket, vädret. Allt skall klaffa. Vad som sedan händer är att både nummer 1, 2 och 3 slår världsrekordet på damsidan. Vibeke Skofterud som nyss legat i matförgiftning briljerar med sin inte så rangliga hydda slår Jenny Hansson (2011 års nummer 1) med flera minuter. Och det var hennes debut i Vasaloppet. Susanne Nyström fick nöja sig bland de 10 bästa trots att hon vann Tjejvasan.

Jag tror jag utvecklat ett nytt intresse. Längdskidåkningen är spännande och det jag precis beskrivit ovan älskar jag. Det var spännande sista milen. Jag hoppades på Brink av många olika skäl men jag visste att Daniel Tynell var riktigt taggad. Man ser det så otroligt tydligt i starten. Mitt hejande på Jörgen Brink räckte i alla fall och han tog sin tredje raka seger. Awesooome! Det som jag gillar så mycket med längdskidåkningen är blandningen av människor. Det är verkligen ALLA åldrar, längder, bredder, kläder och det är alltså helt omöjligt att säga hur en vasaloppsåkare ser ut. Det finns ingen stereotyp. Tittar man på eliten är det såklart annorlunda. Men det som faktiskt skiljer en Vasaloppsåkare från mängden är nog psyket. 9 mil är många mil och man måste kunna ta loppet i etapper, bit för bit, se målet och slutdestinationen, tänka goda tankar med framåtanda. Man tar en mil i taget helt enkelt.

Trots att jag var helt slut efter loppet förra söndagen så är det självklart att jag ska göra det igen. Bara att vänta tills anmälan öppnar. Självklart skall jag träna mer och sikta på att som motionär någon gång kunna ta mig ner till 7-8 timmar. Det känns skönt att veta att förutsättningen definitivt finns där.

Jag överlevde. Med totalt 15 mil längdskidåkning i mitt liv tog jag mig igår igenom 9 mil skidåkning. Jag får väl ta det från början. Förra veckan var lite av en katastrof. Efter spinningpasset i söndags hade jag jätteont i halsen. Detta eskalerade under kvällen och när jag vaknade upp på måndagen, samt tisdagen mådde jag hemskt. På måndagen hade jag tenta vilket var väldigt skönt att lägga bakom mig. Jag öste i mig aloe vera, probiotika och vitlök. När jag vaknade på onsdagen var jag mirakulöst frisk. Galen lättnad. På torsdagen fyllde jag år och jag jobbade från kl 06 på morgonen till 21 på kvällen. Stod på Chalmers sjömässa och marknadsförde företaget vilket gick kanonbra. Avslutade mässan med bankett, hämtade Fredrik hemma och vi åkte till Kungsbacka där jag fick tårta och födelsedagspresenter. Förresten stod det världens finaste present från Fredrik när jag var hemma och bytte om till banketten. Min underbara kille ♥

Födelsedagstårtan

På fredagen tog vi det ganska lugnt och begav oss mot Leksand efter lunch. Pappa, jag, Simon, Fredrik och Malte med en takbox fylld med skidor och termobyxor. När vi kom upp dit började jag så smått komma in i rätt mode. På lördagen åkte vi till Sälen. Pappa och Simon åkte skidor i Kläppen medan jag och Fredrik hämtade mitt startbevis och tog det lugnt på Wärdshuset i Tandådalen.

Väl tillbaka i Leksand på lördag kväll började jag bli sammanbiten. Jag blir alltid det när jag är nervös och koncentrerad på samma gång. Det började bli sent och vetskapen om att jag skulle upp innan kl 03 var lite jobbig. Glidvallan hade jag lagt hemma så jag fixade det sista med fästet och klistret, packade midjeväskan, fixade mat och la fram kläder. Fredrik fick hålla om mig så att jag kunde somna och jag sov väl så där bra som man gör när man vet att man inte får försova sig (typ som när man ska med flyget).

Pappa körde mig till Mora kl 03:30. Vägen dit var jag lika sammanbitet nervös som kvällen innan (om inte värre), orolig för att missa bussen, vad jag skulle göra när jag kom fram osv. När jag satt på bussen slumrade jag och åt resten av min frukost om vartannat. Gubben som satt bredvid mig undrade nog hur jag mådde. Illamående, nervös och fast besluten om att hålla huvudet kallt och lita på att allt ordnar sig. Väl framme i Sälen var det bara en kvart kvar till start. Det var sanslöst mycket folk kändes det som. Jag gick på toa, slängde ner kläderna i påsen för överdragskläder och ställde mig i startfållan precis när starten gick. Då hände det. Thomas från cykelgruppen dök upp och herregud min skapare vilken lättnad. Thomas skojar alltid och får mig på gott humör. Så där släppte all dålig spänning och nervositet. Kan inte tacka Thomas tillräckligt för den räddningen.

Fantastiskt väder med sol och medvind!

Starten gick. Till Smågan gick det långsamt såklart. 3-4 km uppför och köande. Smågan-Mångsbodarna gick riktigt bra och precis som jag hade velat att hela loppet gick. Därifrån till Risberg var det en del köande i nedförsbackarna (folk plogade nedför…) och jag blev nog ganska trött här. De första 3 milen var buslätta men efter jag fått lite extra energi i Evertsberg började det ta emot. Mycket uppför och känslan av att det nog aldrig skulle ta slut. Det som hjälpte mycket i Evertsberg var att pappa, Simon, Fredrik och Malte var där, peppade mig, gav mig mat och hjälpte mig valla. Ovärderligt. Som sagt var det jobbigt till Oxberg. När jag hade 7km dit började jag bli törstig och det tog på psyket i kombination med uppförsbackarna. Till Hökberg var ingen direkt höjdare heller. Haha, men när jag kom dit och det var 19km kvar kändes det som att målet började närma sig. Yeah right. När jag såg 16-skylten tänkte jag inte många vackra tankar, men när 9-skylten kom i Eldris och sponsrade vätskekontrollerna som duggade tätt kändes det nära. Fick även pepp från mina supporters i Eldris (de var faktiskt med alla från Evertsberg) åt mina sista fyra dadelbollar med kokos och bestämde mig för att endast åka 1 timme till. Sagt och gjort. Jag åkte en timme till och gick i mål på 10 timmar och 31 minuter.

Då var jag inte tuff. Jag har nog faktiskt aldrig varit så borta, eller snarare så medveten om att jag inte var med. När jag fått av mig skidorna och gick för att vänta på mina supporters så ställde jag mig och bara stirrade rakt ut i luften med ett huvud som var helt tomt. Jag minns inte vad jag tänkte på. Brydde mig inte ens om att de inte var där vi sa att vi skulle ses utan bara stod där i väntan på att det skulle lösa sig. Det gjorde det. Diplom hämtades, jag duschade i simhallen på Prästholmen och vi styrde bilen hemåt.

Jag är så fruktansvärt tacksam för att allt funkade med maten jag fick i mig. Inget ont i magen eller att jag mådde dåligt. Jordnötssmörmackor, en swebar och dadelbollar. Jag klarade mig dessutom från skavsår både på händer, fötter och i ljumskar. Lite för varm ibland men bättre det än för kall. Saknade egen vätska ibland, borde haft underställ istället för bara mamelucker under byxorna eftersom jag får lite ont i knäna av kylan. Så, som jag brukar säga: Gör om, gör rätt. Under 10 timmar nästa år.

Ibland saknar oflytet motstycke. Jag vet att ordet oflytet inte finns men det finns inget bättre ord. Efter Elisabeths underbara flowpass i söndags så började någonting långsamt ta fart i kroppen. När jag satt på cykeln fick jag konstant signaler om att jag borde avbryta, men jag känner mig. Jag bryter inte. Jag hör inte till den kategorin människor som bryter. Jag borde kanske göra det, för nu sitter jag här med skit i kroppen och tycker synd om mig själv. Inge allvarligt så men tillräckligt för att vilja ligga i sängen, röra mig i slow motion och sväljer slem som egentligen inte finns. Halsen är snustorr.

Så vad gör man? Kurerar sig. Avstår från minsta lilla ansträngning. Jag sprang till bussen förut idag och trodde på allvar att jag skulle duka under av en språngmarsch på 200 m. Ja ni hör, det är inte bra. För nu är det fem dagar kvar till Vasaloppet och jag orkar inte göra ett skit. Imorgon är det skola hela dagen och på torsdag ska jag stå på mässa från morgon till eftermiddag samt gå på bankett på kvällen. Långklänning och hela köret. På morgonen på fredag åker vi norrut. Jag, pappa, Simon, Fredrik och Malte. Pappa och Simon tar med sig sina lagg, jag tar med mig en dunk aloe vera, vitaminbomber i form av frukt och andra saker som förhoppningsvis kan göra att jag fortfarande stannar bland den kategorin med människor som inte bryter. Detta påminner lite om situationen som uppstod en månad innan Lidingöloppet. Värsta stukningen jag varit med om och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag satt i en roddmaskin i en månad, fick stötvågsbehandlingar, tejpade foten och sprang ändå. Det gick det med. Jag ska gå i mål i Mora.

Om en vecka vid den här tiden börjar jag närma mig målet i Mora. Sjukt. Trodde aldrig att jag skulle vara så här nära men tidsillusionen håller sitt fasta grepp om mig. Tänker jag mycket på det blir jag antingen alldeles fladdrig i magen eller trött på mig själv. Hur tänkte jag nu egentligen? Väderrapporten ser bra ut än så länge. Växlande molnighet (39%), runt 0 grader (kommer vara kallare på morgonen), 5m/s nordväst vilket betyder medvind. Jösses. Jag inser nu när jag skriver att det är ultimata förhållanden om det inte blir söligt i spåren.

Annars då? Jo. Eliminera risken för skoskav. Detta med jägarhud, en extremt slitstark och tålig tejp. Ha mat med mig. Gjorde macabollar igår och ska fixa jordnötssmör i små portionspåsar. Extra mössa att byta, eventuellt en underställströja, och ett par torra handskar att byta efter halva om det behövs. Ska även se till att ta bort ett par spännen på mina bästa handskar som skaver rätt ordentligt.

I veckan blir det ganska lugnt träningsmässigt. Veckan som gått har varit rätt lugn också. Tänker ta till mig Lars Frölanders senaste ord i tidningen STARK. I bästa form kommer man genom att vila. Har man inte tränat tillräckligt fram till sista veckan så att man kan avvara den till vila har man inte gjort sin planering ordentligt. Han gör förmodligen sitt sjätte raka OS i år. Det är stort. Liksom Ahlshammar tillhör han Sveriges toppskikt och en stor inspirationskälla. Står inför min största utmaning hittills. Skrämmande men samtidigt väldigt roligt.

20 min var det kvar till start och jag var så äckligt nervös. Har ingen aning om varför men det tog flera hundra meter innan det släppte. Mamma åkte Kristinaloppet dagen innan, hamnade då ganska långt bak i kön och sa till mig att lägga skidorna långt fram för att slippa köa. Sagt och gjort. Det resulterade i att jag blev omkörd hela tiden i tre mil.

Mina första 17km gick kanonbra. Tiden låg på 1:20, mamma fick sms och tänkte att jädrar vilken fart hon har. Ja jag hade ju det. Lite snabbare än vad jag brukar springa, ca 13km/h. Upp till 23km gick det bra, men sen skulle vi som åkte 46km sträckan åka ett varv till runt sjön vilket var en av de sakerna som gjorde att jag började sacka. När jag hade 17km kvar så började det bli riktigt jobbigt. Jag stannade då vid en kontroll, fick lite blåbärssoppa och hjälp med att valla skidorna.

Sista 14 tog 1:43. Inte i närheten så bra som första 17 utan längre tid. Jag blev hungrig, fick ont i huvudet och skoskaven blev värre och värre. Det finns mycket man kan skylla på men jag kort sett så orkade jag inte riktigt. Fysiskt var det helt okej men det var nog psyket som svek mig lite.

Mycket att ta till mig innan Vasan. Fixa handskar så att spännena inte klämmer, se till att eliminera möjligt skoskav och ha med mig mat. Definitivt ha med mig mat.

Mamma har idag utfört sin första del i Tjejklassikern. När det kommer till skidåkningen så kan man åka antingen Kristinaloppet och Tjejvasan, samt Engelsbrektsloppet eller Vasaloppet för en hel klassiker. Jag ska alltså åka Engelbrekt imon men bara som uppvärmning inför Vasan. Loppet har blivit förkortat från 60 till 46km. Både bra och dåligt. Dåligt för att jag ställt i mig på 60 och ville åka det för att i alla fall känna på 2/3 av 90km. Nu blir det att känna på hälften, men bättre än inget!

Sjukaste hände idag när jag satt på ett café och väntade på mamma. In kommer en vän från vandringsgänget uppifrån Kiruna. Han bor i Sthlm och har sin stuga hör i krokarna, så när jag sitter där känner jag att någon tittar på mig varpå jag tittar upp och får se Ante! Snacka om att jag blev glad! En riktigt god vän och vandringskamrat på ett café i Norberg. Ibland funkar synkroniseringen!

Nu ikväll tar vi det väldigt piano. Har ätit på hotellet och kollar på melodifestivalen tillsammans med skämskudden. Ja, jag gillar verkligen inte melodifestivalen. Jag har hellre TVn avstängd och helt tyst hemma än att titta på det, men idag bestämmer mamma.

Sitter just nu i en värmestuga och väntar på mamma som får massage. Ja, sånt får man som belöning efter några mil i spåret. Jag har redan fått min behandling och kroppen är väldigt mör vid det här laget. Igår knåpade jag ihop 28km i spåret och idag 18km så totalt de här tre dagarna har jag åkt 56km. Totalt sett har jag nu åkt ett helt Vasalopp i år. Det trodde jag fasen inte när jag ställde mig på skidorna i Mattila första gången. Helt grymt och imon blir det förhoppningsvis 14km. Men jag känner mig riktigt lugn om man jämför med tidigare. Massören hade åkt Tjejvasan och Stafetten några gånger och bor bara några hundra meter från starten så jag fick mig lite insideinformation. Alltid trevligt! Och hon lovade mig att jag skulle komma i mål så då tror jag det också, haha! Så här ser banprofilen ut på Vasaloppet:

Det är lite att ta sig igenom. Men nu är jag fullt övertygad om att jag kommer att klara det. Med det träningsschemat jag lagt upp inför detta så kommer det inte bli några större problem. Jag har fått så otroligt mycket inspiration till träningen när jag varit här uppe! Ikväll blir det att sitta framför datorn och leta triathlontävlingar och bestämma när och var jag ska springa mitt första maraton!

Tanken var från början att det bara skulle vara jag och mamma som åkte, men Simon och hans vän Benis hakade på. Större bil, takbox och allt var packat på några timmar igår och 16:30 bar det av. Det är ganska långt, men man är ju härdad och när vi kom fram vid 22-tiden välte Simon mig i snön och jag blev så kall och blöt att jag fortfarande huttrade när jag skulle lägga mig två timmar senare. Det är fruktansvärt att vara så kall. Nu är det andra bullar. Efter 10km skidor runt Kalven i Tandådalen, en bastu, en dusch och en middag senare så är man så mjuk och gosig att hälften kunde vara nog. En öl på det eller lite jäger så är man redo för sängen. Nej, det blir ingen alkohol här inte. Jag drack den 10 december sist och det räcker för ett bra tag framöver.

Dagen har varit helt underbar! Tyvärr började den lite snopet när det var 4 timmars väntetid på att få sina skidor vallade så det var bara att åka ett varv i Sälens små byar, handla och äta lunch hemma. Men 13:45 stod vi i spåret och efter 5km konstaterade vi att det bara tar dryga halvtimmen att åka den sträckan. Ni kan inte i er vildaste fantasi föreställa er vilken lättnad det var för mig. Jag kanske gör Vasan under 10 timmar ändå. Det hade varit helt otroligt. En person som åker Vasan på 14 timmar istället för 4 är ungefär sju resor tröttare än en elitåkare. Ju kortare tid desto bättre. Ju effektivare och billigare det är, desto bättre.

Det kändes så mycket bättre i spåret nu än vad det gjorde i Mattila. Jag tränade på att byta spår i någorlunda fart, att växla mellan stakning och diagonalåkning och sedan tränade jag på att utnyttja farten i backarna. Något som kommer gynna mig otroligt på loppet. Med tanke på banprofilen så är Vasaloppet mycket nedför. Inte mig emot.

Sammanfattningsvis en mycket bra dag i dryga 5 minusgrader, sol och vindstilla. Imorgon blir det tuffare tag förhoppningsvis två varv runt Kalven innan lunch och ett efter. På onsdag lägger jag till ännu ett varv eller så åker vi till ett annat ställe och åker. Hade varit lite kul att åka på sträckan som Vasaloppet går, men det är inte säkert att det är öppet. Blir nog något varv eller två innan vi åker hem på torsdag också. Känns gött. Riktigt gött.

Jag kom hem från mitt livs första skidläger igår. För att sammanfatta så kan jag ju dela med mig av en fin kommentar jag fick:

- Du tar dig fram bra på ditt psyke

Kristallklart väder

Teknik + Saga = Osant. Haha. Jag vet, det är lite halvt bedrövligt. Vi kom fram ganska sent på torsdagen, packade upp och lärde så smått känna alla människor och rumskompisarna. På fredagen var det upp tidigt och på med pjäxorna (som ju för en annan slalomåkare är barnsligt nätta och bekväma). Under morgonen hade jag jobbat upp en ordentlig nervositet för hur mina första meter på ett par längdskidor skulle gå, men jag tog mig runt en liten övningsbana några gånger och gav mig sedan ut. Jag åkte 6km och sedan var det lunch. På eftermiddagen var det tänkt att vi skulle ha teknikträning men den blev inte av på grund av problem med övrig anläggning och så blev jag så vansinnigt kall så jag nöjde mig, gick in och läste lite fysiologi (förbannade tenta som hängt över mig hela helgen). På kvällen var det bastu och det var en riktig vedeldad bastu som mer liknade en gaskammare än en bastu. Här snackar vi hardcore. Temperaturen uppgick bara till 90 grader när jag var där inne, men det räckte gott och väl. Jag var tvungen att bli varm igen. Det tar ju alltid ett tag innan man vänjer sig vid minusgrader.

Fantastiskt landskap

Dag 3, på lördagen, hade vi teknikträning på morgonen och jag hann åka ungefär 5km innan det. Stavarna i backen och rätt ut i lössnön … och leka jage. Det var väldigt skumt. Balansträning, lärde mig lyfta på skidorna, parera i nedförsbackar som svänger och ta mig uppför utan skidor. Efter lunch åkte jag 21km. Tyvärr tog det tre timmar och sista timmen var det nästan kolsvart ute. Men det gick och jag var så sjukt nöjd att jag klarade det. Tekniskt sett var det katastrofalt säkert, men spåret var väldigt kuperat och det gick faktiskt hela vägen in i Norge (!). Vissa som var med åkte den rundan två gånger per dag, men jag nöjde mig med en på hela resan.

Stugan vi bodde i

Fysiskt sätt var det inte så jobbigt. Jag märkte inte hur hög puls jag hade förrän jag stannade till (vilket var några gånger) för att samla ihop mig och fokusera igen. När man blir trött är det extremt lätt att tappa den lilla tekniken man har. Mest gick tankarna åt hur brutalt tacksam jag är för de dagarna i Sälen som jag och mamma planerat 15-20 januari. Utan tankarna på dem hade jag nog dött av ångest inför Vasaloppet. Jag måste ha mer timmar i spåret och jag måste ha bättre koll på utrustning, men framförallt armar och ben.

Sagoland

Längdskidåkning är precis som ländsvägscykling. Det ska vara energibilligt, det ska gå lätt och vara helt tanklöst. Då är det njutbart. Jag är långt därifrån. Men jag har mentalt börjat ställa in mig. Mina tankar kommer vara konstant någonstans mellan Sälen och Mora från den 12 januari (när min fysiologitenta är avklarad) ända fram till den 26 februari. Hade vi kunnat få lite mer snö här i Göteborg hade det varit fantastiskt, men det går inte att förlita sig på. Stakmaskin är det som gäller, ryggmuskler och bålstabilitet. Tekniken är bedrövlig, men jag kan acceptera det eftersom jag vet att jag kommer åka Vasaloppet på mitt psyke och mina muskler. Och skulle något av dem svika så har jag alltid det andra. Jag hör själv hur kaxigt det låter, men det ska mycket till för att jag inte ska gå i mål i Mora den 26 februari.

Snö är man inte alltför bortskämd med

Packning snart klar, lite mat fixad och inte ett endaste dugg har jag pluggat. Fan vad det ska hänga över en då. Roligare att träna, vara med Fredrik och fika med Alex och Fabienne idag. Typ 200 gånger roligare.

Januari blir tufft. Schemat är helt fullt. Till Mattila imorgon (först jobba på morgonen), åka skidor till på söndag. Tenta den 12, åka till Sälen den 15-20. Ny kursstart den 19 egentligen, men vem vill gå på kursintroduktionen? Sedan åker Fredrik och värstingträningen någonsin drar igång. Dubbelpass, mycket mer mat, extra mineral och mycket mer sömn. Det är bra att jag kan lägga fullt fokus på träningen, men fy vad jag kommer att sakna honom. Något helt enormt. Trodde aldrig jag skulle känna mig så halv som jag gör när vi inte är med varandra.

Ska testa nytt träningscenter när jag kommer tillbaka från skidlägret. Är inte nöjd med Fysiken någonstans och jag har inte tid att åka till Kungsbacka varje dag. Känner mig taggad för att börja köra Military Fitness igen också, rycka tag i simningen igen och ge järnet. Avslutar detta peppande inlägg med att säga god natt.

Det kan vara SNÖ på gång! Hallelujah! Ska vädret äntligen slå över från det här ruggiga regnet till snötäckt mark? I hope so!! Jag vill nämligen åka längdskidor nuuu! Inte för att jag kan, men för att jag måste lära mig. Haha.

Vasaloppet är inte speciellt långt borta men jag kan inte göra så mycket åt det just nu. Det finns ingen snö här och mitt första träningsläger är 5-8 januari. Att boka boende den helgen står också på schemat. Jag och familjen har pratat om skidvecka samtidigt, men förmodligen kommer mamma behöva åka och ta emot sin check för profit share så pappa har lovat mig att åka med upp. Förhoppningsvis får jag med mig både lillebror och pojkvän också. Har nu planerat att åka upp redan på min födelsedag för att åka in mig några dagar och sedan köra loppet på söndagen. Fuck. Hur kan man vara nervös för något som är så långt bort? Eller är det långt bort?

Hursomhelst är den hårda utrustningen inhandlad. Gissa vilken avdelning jag fick köpa stavar på? Jomenvisst var det barnavdelningen, haha. Alltid lika kul. Nu ska jag alltså ha kläder att åka loppet i. Vindtäta brallor, underställsbrallor i merinoull (tröja har jag) och en bra jacka. Har kollat in kläder från Bjørn Dæhlie som ska vara bland det bästa, men vi får se vad ekonomin går med på.

Ska ta mig en tur till XXL. Jag måste kunna ha kläderna nu till all vinterträning utomhus och inte bara längdskidåkningen. Löpning, Military Fitness och gärna cykling, annars känns det onödigt.

Efter min spurt in i mål i lördags så var det bara att ta sig tillbaka till Lidingövallen. Jag fick skjuts till Tekniska Högskolan av en i Military Fitness gänget och tog tunnelbanan direkt hem till Jonas. Han var inte hemma då utan skulle ha middag med klassen. Det var ganska skönt att vara själv en stund, så jag duschade och byggde upp suget efter pizza ordentligt. Det kändes nästan som att jag slukade den på tvären i en tugga. Då hade jag inte fått i mig något sedan en stund innan loppet, vid 20 på kvällen alltså, och toppade med glass.

Mätt och väldigt nöjd med dagen tog jag tunnelbanan in till stan igen och efter lite trix fram och tillbaka hittade jag dit Jonas hade gått och satt å drack med sina kompisar. Vi spelade spel, pratade och jag fick ett par glas vin i mig. Tur att jag hade grundat med pizzan, eftersom de två glasen kändes. Vi drog ut en stund på stan, var på en pub en stund och åkte tillbaka och tittade på Dum&dummare. Episk film. Humor på hög nivå.

I det stora hela är jag väldigt nöjd med min vistelse i hufvudstaden. Längtade hem en del på fredag kväll, men det gick snabbt över. Lidingöloppet var långt ifrån lika organiserat som Vansbrosimningen. Å andra sidan är det nog inte lika mycket folk, men köerna var längre inte bara på ett ställe, utan överallt, och området på Vansbro kändes mer ordnat än på Lidingö. Himla skönt att jag kunde sova på Jonas soffa istället för i någon gympasal eller betala hotellrum. När jag tänker på loppet nu i efterhand finns det en otrolig förbättringspotential och det är alltid kul! Utmaning, ja tack!

Då kan man bocka av Lidingöloppet på sin lista och ge sig själv en rejäl klapp på axeln. FAN vad kul det var! Smärta, javisst, men jag är så sjukt mycket bättre när det gör ont. Kändes duktigt i ligamenten i fötterna då löpsteget vilat i fyra veckor. Så här såg mina tider ut:

5km: 36:27

10km: 26:02

15km: 28:25

20km: 33:11

25km: 27:27

30km: 29:05

Hade kunnat ge så otroligt mycket mer första 5km. Så otroligt mycket folk och lite ovant i benen, men jag vet att jag hade kunnat springa in de 6min så bara ligger där och retar mig nu. Efter 15km kände jag mig oförskämt fräsch och trodde faktiskt att jag ökade där, men ser ju svart på vitt att det var 20-25km som jag gjorde en ordentligt minskning. Efter det kom den där mytomspunna Aborrebacken som ALLA pratar om med skräck i ögonen. Ärligt talat. Trams. Mitt helvete ligger inte i uppförsbackarna som jag oftast rycker uppför just för att komma förbi så många som möjligt, utan mitt största problem det här loppet var nedför. Jag var rädd för foten och det tog hårt i både tår och smalben. Älskar mina FiveFingers, men att springa så långt med dem utan att ha gjort det innan var tufft. Å andra sidan, viktig del, så hade jag haft ont i vilket fall eftersom ligamenten inte varit belastade på en månad.

I det stora hela är jag grymt nöjd. Att ha en mental målbild är oslagbart och det gjorde att jag faktiskt orkade en spurt in i mål. Jag tycker faktiskt, nu så här i efterhand, att jag borde tagit ut mig mer, borde sprungit fortare första 5km men så där kan man hålla på i evigheter. Jag har lärt mig att det enda som funkar är utvärdering, reflektion och gör om, gör rätt. Det är den bästa inställningen man kan ha. Att direkt efter ett lopp eller prestation sätta sig ned och skriva vad man ska tänka på till nästa gång. Jag kommer t.ex. aldrig få för mig att sätta på mig nya stövlar dagen innan och ägna fem timmar åt att strosa runt i Stockholm  i för varma kläder dagen innan ett sånt här lopp. Dålig idé. Vila är tusen gånger bättre.

Hälften av Klassikern är utförd och klar! Helt underbart!

Äter frukost i Jonas soffa. Blåbär, keso, bananchips och sötmandlar. Gottgott. Har haft en ganska orolig natt och drömt en massa konstiga saker, sånt där man drömmer när man ska göra något som man inte riktigt vet vad det innebär, kommit för sent å sånt. Skönt att vara uppe nu i alla fall. Tydligen hade grannarna ställt till ett himla liv inatt, men det sov jag igenom. Är alltid helt avdomnad de första tre-fyra timmarna efter jag somnat.

Hursomhelst. Har 30km löpning framför mig idag. Provade att tejpa foten ordentligt igår, men ska försöka få lite hjälp på plats med det idag. Jag vet hur jag ska göra, men det blir alltid bättre om någon annan gör det. Förhoppningsvis kan någon i Military Fitness gänget hjälpa mig. Fick härliga skav i ljumskarna igår när vi gick så många timmar på stan (värme och jeans är det värsta) men verkar slippa mensen som brukar komma vid den här tiden. Det hade varit en otrolig nackdel eftersom det blir en kraftig nedsättning i prestationen på grund av de hormonella förändringarna.

Kort och gott har jag läget under kontroll. Det är två saker jag inte har som jag ska köpa på vägen. 1. Mer sporttejp. 2. Vaselin. Litar inte riktigt på skavet jag fick igår och behöver det som ett litet nät idag. Har även ett litet skav på vänstra hälen som behöver tejpas. Smart tänkt att ta ett par helt nya stövlar att strosa runt i Stockholm med i fyra timmar, verkligen smart. Ska packa väskan nu och äta lite mer. Ostmackor för att få i mig lite mer fett. Har inte så mycket mer att tillägga så wish me luck.

Nu är det inte många timmar kvar tills jag står på startlinjen. Ska bli så sjukt kul att springa det här loppet och jag är sådär lagom nervös. Mer exalterad än stressad, perfekt kombo. Man ska inte fnysa, men inte heller få ont i magen. Idag har jag behandlat foten med stötvågor igen, simmat igenom kroppen som kändes lite trött och har därför bestämt mig för att vila mig i form tills på lördag helt och hållet. Fick sedan massage för hela kroppen och har jobbat. Såklart skolan i morse också. Jag har inte riktigt vant mig vid detta flängande än så jag har haft några symptom som visar på att det är dags att varva ned. Musklerna står i givakt på två sekunder, har lite svårt att sova ut på morgnarna (den morgonen av sju som jag har sovmorgon) och maten lägger sig in som den brukar. Så nästa vecka varvar jag ned ordentligt. Även om jag tycker livet är otroligt kul och spännande just nu, så blir vilan så extremt mycket viktigare. Innan satt jag på arlset 9 timmar om dagen. Nu sitter jag 2-3 och är när jag inte sover är jag på språng eller tränar. Det är stor skillnad. Känner ett behov av att se en bra film, glo på TV-serier och läsa skönlitteratur. Avkoppling helt enkelt. Längesen jag var ute i skogen och bara njöt också.

Nej, mina vänner. Efter Lidingöloppet blir det att vila ett par veckor. Vila i den bemärkelsen att det räcker med ett pass om dagen och definitivt mer yoga. Min massör är imponerad av min vighet trots kompakta muskler. Jag säger: variation. För i mitten av oktober börjar den riktiga utmaningen. Fokus på 9 mil längdskidor.

Hejsan! Åter till vardagen. Det känns som att jag varit borta i evigheter med tanke på allt jag hunnit med. Det började i lördags eftermiddag när jag skulle ta tåget till Töreboda. På Mölndals station fick tåget stoppsignal. Någon hade picknick på spåret och ville inte kliva av. Så jag kastade mig i en taxi med 10 min marginal tills tåget till Töreboda skulle gå. Det var en grym taxichaufför och mycket tur med rödljus som gjorde att jag hoppade på i sista minuten. På tåget satt det en unge ett par säten framför och gnällde konstant i 1,5 timme. Måttligt roande. Jag gick av, blev hämtad och spenderade natten på Barfotens campong i Otterbäcken med mammas team, badade i Vänern och åt grillad majs. Vi gick upp strax efter 06 och styrde mot Vansbro.

Vansbrosimningen är alltså avklarad och strålande bra! Jag hade väl tänkt mig att det skulle ta ungefär en timme, hämtade ut en hyrd dräkt och gjorde mig startklar i grupp 13 som hade orange mössor. Första 500 metrarna var ganska tuffa innan jag skapade mig något slags lokalsinne i det mörkbruna vattnet och innan jag simmat ifrån klungan. Vid 2000m började komma ikapp tidigare startgrupper. Fick även en skymt av klockan som visade 31 minuter. Så jag räknade ut att det skulle ta mindre än 60 minuter i alla fall. Jag slog handen i mål på 47:56 och kände mig jäkligt nöjd när jag hämtade ut mitt diplom. Jag firade med att köpa mig ett par kompressionsbyxor och en keps från 2xu, köpte jordgubbar och vi styrde mot Borlänge. Så glad och upprymd av min prestation och att mamma var med att dela den glädjen med. Hennes stöd gjorde väldigt mycket den dagen.

Vi anlände till Borlänge och en kollega till mamma. Hon skulle ha en föreläsning kl 19, så vi fick lite mat, duschade och fräschade till oss. Framåt 20-tiden började jag bli riktigt trött, och alldeles för sent somnade jag helt slut.

På morgonen begav vi oss tidigt och efter tre timmar var i Hammarö, strax söder om Karlstad där vi hade hyrt varsin cykel, packade väskorna och började trampa mot Hagfors. Cykelbanan är en gammal banvall som asfalterats så det var inte en bil så långt ögat kunde nå och en fin och jämn väg. 17:30 var vi framme efter 9 mil och ganska många timmars solsken. Vi hade bokat ett rum på Risäters Herrgård där vi möttes av två mycket spännande filurer som håller kurser i trädgårdsodling, raw food och naturligt framställda råvaror. En var supervegan och åt bara råkost. Vi hade några timmars väldigt lärorika och spännande samtal och några intressanta sammanträffanden.

Morgonen därpå cyklade vi därifrån mätta, glada och inspirerade. Det var underbart! Varmt, men lite mulet trampade vi igenom byarna tillbaka mot Karlstad. När det var 2 mil kvar öppnade sig himlen. På med regnjackorna som bara var en så mamma fick den, glada för att cykelväskorna var vattentäta och själv var jag dyngsyr. Det regnade konstant de sista två milen och man hade kunnat svära långa ramsor när åskan mullrade och blixten slog ned, men vi ville gärna komma fram så vi härdade ut.

Det var ganska skönt att ta på sig torra kläder, värma upp bilen ordentligt och styra hemåt. Vad vi hunnit med mycket på fyra dagar! Känns som man flygit fram och tillbaka som en vante samtidigt som det var ganska uppfriskande med till fart och fläkt. Kungsbacka-Göteborg-Töreboda-Otterbäcken-Vansbro-Borlänge-Karlstad-Hagfors-Karlstad-Kungsbacka. Mamma hade sina ärenden, jag hade mitt och tillsammans hade vi cyklingen. Totalt blev det 18 mil, ömma ben och rumpa, samt mycket prat och skratt. Klarälvsbanan är verkligen något jag kan rekommendera. Cykelhyrningen gick bra, men det är ju långt ifrån den typen av cykling jag vant mig vid de senaste månaderna. Tanthoj vs. superracer. Inte så svårt val egentligen, men det gick ändå. Vansbrosimningen är också något jag kan rekommendera! Så otroligt kul. Nästa år skall jag träna mer än tre gånger (hehe) och komma under 40 min. Nästa år kommer jag nämligen kvala till tidigare startgrupp (4 eller 5 istället för 13), träna mer och placera mig bland de 50 bästa deltagarna. I år fick jag nöja mig med plats 151 av 2300. Inte så tokigt ändå

Står jag startklar för att hoppa i Vanån. Startgrupp 13 kl 13:15. Är inte nervös för sträckan eller vattnet eller temperaturen. Däremot ska det bli lite intressant att se vad som händer när 350 människor hoppar i vattnet åt gången. Jag tror inte jag riktigt greppat det där med hur mycket folk det kommer att vara men jag är väldigt glad att ha mamma med som moraliskt och praktiskt stöd. Så många grejer att hålla reda på och imon när jag tar tåget upp ska jag ju bara till Töreboda för att möta henne där hon jobbar. På söndag morgon beger vi oss uppåt. Det tar ca 3 timmar till Vansbro och förhoppningsvis är jag där vid 10, hämtar ut våtdräkten, laddar upp med mat och vätska, vilar och ställer mig i startfållan. Förra året stod jag i startfållan för Fjällräven Classic. I år kommer jag stå i två startfållor och nästa år förhoppningsvis fyra. Mycket människor, men som med allt vänjer man sig ganska fort. Det ska i alla fall bli riktigt roligt! Enligt Klart.se ska det regna på söndag och vara lite kallare än veckan som gått, men viktigare är vattentemperaturen som ligger runt 18.6 just nu. Puh! Och jag som är en sån badkruka, haha!

Efter att Vansbrosimningen är avklaradåker jag och mamma till Borlänge, sover där och åker sedan ner till Karlstad där vi hyrt varsin cykel och cyklar 90km utmed Klarälvsbanan till Hagfors, sover där och cyklar tillbaka till Karlstad och åker hem! Ska bli jättemysigt med en sån lite utflykt … på 18 mil. Hehe. Jag i ett nötskal.

Det första jag tänkte på när jag slog upp ögonon 06:45 igår morse. Idag gäller det att suga i sig så mycket information och intryck det bara går. Genom en lcd-skärm. Jag hade hellre varit där och fått känna känslan, men jag tycker ändå att SVT var väldigt bra på att förmedla rätt stämning. Startbanan var helt galen. Helikoptervyer gör allt så himla mycket tuffare och jag njöt verkligen av att se starten. Jag åt sedan frukost framför tv:n (kan inte minnas när det senast inträffade) och efter 1:30 åkte jag en sväng till gymmet och kom hem lagom till att de hade ungefär en mil kvar till mål. Ahrlin, Aukland, Brink och tjecken Rezác gjorde upp och det slutade med att Brink plockade Rezác med några hundradelar. Otroligt snygg spurt och de sista kilometrarna såg man verkligen att han hade bestämt sig och plockade fram det sista han hade.

Helt makalöst motiverande att se på och herrejesus vad jag längtar efter att få åka. Rickard Sjöberg som rapporterade direkt som deltagare verkade ha det sådär roligt i första backen där det var extremt tjockt med folk. Har aldrig sett ett värre myller. Kul att starta Vasaloppet med att vila i första backen, haha! Nä, vet ni vad? Jag längtar som fan till nästa år. Sälen-Mora, 9mil. GAME ON!

Stirrar på skärmen och inser vad jag har gjort. Jag har anmält mig. Jag har mentalt påbörjat resan mot En Svensk Klassiker. Var ska det här sluta? Jag har inlett något som jag länge tvivlat på om jag klarar. ”Det där är ju sånt som starka, tåliga och uthålliga människor gör. Inte jag”. Ändå har det legat där så länge och värkt. Fascinationen och drömmarna i någon geggig sörja av jantelag. ”Inte kan väl jag”. Tro på fan att jag kan. Lätt att sitta här och bli kaxig, men skulle jag få för mig att jag vill bestiga Mount Everest så skulle jag göra det. Full stop.

Jag vill komma någonstans med detta. Sluta lyssna på den lilla rösten inom dig som talar om för dig att du inte kan. Sluta ta emot andras hånfulla skratt eller tvekande blickar när du berättar om det du brinner för allra mest och vill göra. För att nå sina mål måste man bara benhård med att det är sin egen kapacitet och styrka man tror på. Att man är precis så oövervinnelig som man gör sig och precis så liten och värdelös som man gör sig. Det är synen på dig själv som avgör vem du är och gör dig till.

Idag har jag kastat mig ut och tagit ett av de första trevande stegen mot målet att göra En Svensk Klassiker. Äntligen tror jag på mig själv och gör något jag verkligen drömt om. Målen och drömmarna är många just nu. När man inser hur mycket kraft man besitter och hur mycket roliga saker man har möjlighet att få göra och uppleva så sprutar idéerna. När jag tagit klivet upp på scen och ställt upp i Atheltic Fitness kommer Kalmar Triathlon och BAMM.