Igår fick jag plöjt lite i skolarbetet. Skulle ladda ner ett statistikprogram men min Mac ville inte öppna programmet även om nedladdningen gick helt rätt till (antagligen inte). Jag är rätt bra på datorer och sånt men till en viss gräns såklart. Efter skolan igår träffade jag min fina Elin och pratet gick i ett från att vi möttes tills vi skildes. Det är väldigt fint med en vän som Elin. Vi kan prata om så mycket och har många liknande tankar om hälsa och vikten av att ta ansvar för sitt eget liv.

Spårvagnen snart framme och 8 timmar arbete väntar. Fantastiskt att kunna styra sin egen arbetstid. Ikväll åker jag nog och hälsar på familjen och försöker avsluta lite fler inlämningsuppgifter.

Nu när mamma och pappa kommer hem från Hongkong har de i alla fall med sig nya löparskor till mig. Mina gamla var totalt utslitna och mina barfotaskor (ej fivefingers) använder jag en del till vardags också, så nu blir det mer ordentligt. Jag varierar skorna mycket när jag springer. Älskar att kunna springa i min Fivefingers, men inte alltid och inte för långa sträckor. Det ska vara mjuk underlag och lite mer leklöpning än stenhårda intervaller. Dessa anländer på onsdag:

Modell 1080, neutrala

Modell Minimus 00

Tankarna går definitivt åt att skjuta på steg 3 i utbildningen på Axelsons. Jag har också fått den rekommendationen eftersom det är bra att jobba ett tag som massör innan man går på resten och rent instinktivt (som en reaktion på hur mitt schema ser ut just nu) låter det som en bra idé. Nästa läsår läser jag Humanbiologi 7,5p samt Idrottsvetenskap 52,5p. Det är ju min inriktning i utbildningen på GU och något jag verkligen vill satsa på.

Det praktiska ämnet vi läser i steg 2 nu på Axelsons är intressant. Det var precis den biten man saknade i första steget. Vi lär oss att hantera problemområden och koppla ihop med olika smärtområden. Vi kommer kunna göra olika tester genom att töja muskler och leta efter triggerpunkter som påverkar ett mycket större område än just punkten man trycker på.

Kanske är det för att jag varit igenom, vad jag kallar, de absolut värsta proven man kan gå igenom. Maj 2008 skulle 2 års kunskap på gymnasiet ner på några enstaka papper, vid ett fåtal provtillfällen. Klarade jag det inte betydde det att jag skulle få göra mina prov i oktober. Då hade jag fått gå en hel sommar och höst utan slutbetyg på gymnasiet, med skiten släpandes efter mig. Hade jag inte klarat det i oktober hade jag fått gå om tredje året på gymnasiet. För det fanns inget utrymme för minsta lilla misstag. Jag kunde inte vara sjuk, ha en dålig dag eller skrivkramp. Inte nog med att två års kunskap skulle ner på dessa prov utan klassen hade också drillats och skrämts för dem i två år. Värst var nog den hetsen som ständigt försiggick i klassen. Har du gjort det? Vad fick du på provet? Har du skrivit färdigt WLA2? Gjort matten? Pluggat på det?

Idag är jag nästa helt immun mot den sortens stress. Jag stänger av, precis lika lätt som att trycka på en knapp. Jag tar mig igenom prov genom att lita iskallt på att jag klarar det. Glider nästan alltid in sista av alla inför en tenta (för att slippa den sociala hetsen innan), pluggar nästan alltid själv, fast besluten om att ett prov eller en tenta aldrig skall få avgöra om jag duger eller inte.

Jag vet att jag är bra på att massera. Det känns i hela kroppen att jag är på rätt spår. Kroppen är en fantastisk uppfinning och jag har märkt för varje dag av praktik hur ödmjuk jag blir inför människors olika livsöden och fysiska tillstånd. Igår låg det en kvinna som nästa var 80 år gammal på min bänk. Hon pratade ingen svenska, ingen engelska och hade svårt att röra sig. Man växer i det förtroende man får som massageterapeut och som människa när andra människor vågar lägga sin kropp i ens händer och kroppsvikt. Trots smärtor som artros, reumatism, spändhet, knäoperationer, svårigheter att röra sig överhuvudtaget p.g.a. smärta, så är det jag som ställs inför uppgiften att lätta på den smärtan. Den är tuff, men man växer något otroligt när man ser lättnaden i deras ansikten och när de lämnar rummet med ett leende på läpparna. Tänk vilket jobb man har valt.

Ta träningen nu till exempel. Om 10 dagar ska jag springa ett marathon. Ja, jag är seriös. 42km. Jag har inte sprungit en meter på måånga veckor kan jag meddela. Däremot kommer jag ställa mig i startfållan nästkommande lördag i alla fall. Jag känner redan nu en släng av ågren inför Vätternrundan eftersom jag inte kommer att hinna träna så mycket som jag skulle vilja. För någonstans däremellan behöver jag jobba och Axelsons är inte klart förrän 21 juni. Förstå nästa sak jag tänker på som är Vansbro Triathlon som bara är tre veckor efter Vättern. Jag vet hur galet det är och tankarna går lite kring varför jag ger mig in på såna typer av prestationer när jag inte hinner träna. Vättern är ju given eftersom det är sista anhalten i Klassikern, men måste jag göra en Sub10? Självklart är plan B att släppa min klunga om jag inte pallar, men som med det mesta kommer jag göra det på ren vilja.

Det är så mycket man vill bara. Tankarna bara virvlar omkring i huvudet. Å ena sidan, å andra sidan, tänk om, men, ifall att. Ta massörutbildningen. Vill jag jobba som helt egen, vill jag vara anställd, hur mycket vill jag jobba, hur ska jag komma vidare och jobba med det jag verkligen vill jobba med? Det är ett ständigt tjatter. Så jag väntar (dock inte tålmodigt) på att jag skall komma till insikt med alla viljor. Att jag får lite klarhet.

I lördags var jag och Fredrik och tittade på vår nya lägenhet. Jag går runt och gottar mig i tanken om att jag äntligen kommer att känna mig som hemma, men är samtidigt misstänksam inför detta äntligen. Tänk om jag inte trivs? Tänk om jag får för mig att flytta om ett år igen? Är detta ännu ett stadie av förflyttning? Kanske krånglar jag till det. Allt verkar ju vara en förflyttning från A till B. Hur länge ska man bo på ett ställe för att den hemmastadda känslan skall infinna sig? Jag har aldrig riktigt känt det tror jag. Alltid på väg till nästa. När jag bodde hemma ville jag flytta, första lägenheten sex månader, andra två år, hem igen, denna lägenhet knappt ett år.

Jag vill också kunna säga att jag bott någonstans väldigt länge eller i alla fall känna att jag trivs och inte vill bo någon annanstans. Det kanske låter som ett världsligt problem men det är faktiskt jobbigare än man kan tro. När ens saker är utspridda på olika ställen, att inte kunna slappna av och alltid ha i bakhuvudet att ”jag flyttar nog snart ändå”. Men jag ska jobba hårt på att inte hela tiden känna att jag är på väg till nästa, ta livet som det kommer. För det ser faktiskt väldigt ljust nu.

Hursomhelst blir man lite besatt av människors onda och ömmande punkter. Att kunna trycka på rätt ställe och lätta människors spändhet och smärta är så häftigt! När en kund sätter sig upp och suckar av lättnad, lite sömnig och mosig och går ut nöjd och glad är som smör för själen. Obetalbart.

Dock inser jag hur mycket mer som krävs av min kropp just nu. Jag orkar, jag är stark och nyporna räcker till, men jag måste ha ork över efter en arbetsdag. Att jobba fysiskt på det här sättet som jag gör nu är otroligt krävande. Har redan börjat fundera på ett litet hemmagym för att stärka upp armar, bål och bröst ytterligare. Kommer behöva TRX, lite vikter, en kettlebell och en boll. Mer behövs inte

Idag ska vi till Dr. Allards gata och titta på vår nya lägenhet. Dock är det nog inte vår utan en visningslägenhet. När vi var utanför och tittade ner på den (berget bakom) i söndags så var det en HEL del kvar på den. Fattar inte hur det ska kunna vara klart det 13 april? Dock flyttar vi inte förrän den 20 april, eftersom vi inte kan förrän då, så det ordnar sig nog. Själva flytten är väldigt oskön men det ska bli skönt att komma till något större och rymligare. Lite tråkigt att inte kunna ta hem folk, röra sig ordentligt och ställa upp min massagebänk. Nu blir det en väldigt stor ändring på det! Från 26 till 62. Även om man vant sig och kunnat bo så här ganska länge ska det bli kul att kunna göra ovanstående. Bara det att ha en soffa att sitta i.

Lyckligtvis har vi i princip allt vi behöver. Jag har ju fyllt ett å annat bohag ett flertal gånger så det finns resurser. Det är väldigt skönt! Har varken tid att lägga på nya möbler eller alltför stor lust att lägga mina sparpengar på det. Kan säga att jag längtar till slutet av juni när jag kan jobba fullt och fylla upp kassan ordentligt igen. Det som är väldigt bra är att det inte finns någon tid att spendera pengar. Det jag gör är att vara i skolan, på Axelsons, jobbet, träningen eller hemma för att laga mat. Med undantag för denna helg då jag får andas ut och andas in lite ny energi. Nästa helg, påskhelgen blir det jobb från fredag till söndag. Har tusen saker att göra på jobbet.

Ha en fin helg!

Något som jag ägnar mig mycket åt är något jag kallar Avstamp. Ett Avstamp är ungefär som en milstolpe. Det är när man klarar något som man jobbat väldigt hårt för eller som man mest vill ha överstökat. Antingen för att man vill ha det som är på andra sidan eller för att man vill gotta sig i tillfredsställelsen av att ha uppnått sitt mål. Just nu är mina avstamp först och främst att vi ska flytta. Det är även att jag ska klara av kursen i Hälsopsykologi samt klara av steg 1 på Axelsons. Jag tror till och med att de står i inbördes ordning. Något som faktiskt ligger däremellan är Kungsbackaloppet som är 42km långt, mitt första maraton. Detta följs sedan av Steg 2, Samhällsvetenskapliga Metoder (GU) och Vätternrundan. Sommaren tänkte jag avsluta med att göra mina första triathlontävling i Vansbro, simma Vansbrosimningen och sedan åka på semester (som vi måste tidigarelägga tack vare steg 3 på Axelsons).

Om någon blir trött av att läsa allt detta så anar ni inte hur trött jag själv blir. Även om det är helt och hållet är självvalt så ligger inte utmaningen i att få detta att fungera (det ska ju faktiskt tränas till alla lopp och upprätthålla mitt arbete emellan allt som nyss räknades upp). Att klara det är inga problem, utmaningen ligger i att njuta under hela vägen och njuta ordentligt av alla avstamp. För att detta ska bli det roligaste och mest produktiva året i mitt liv måste jag ha roligt på vägen dit. Jag får inte ställa mig och titta på alla avstamp och bestämma mig för att beta av ett efter ett. Njutningen av Livet, kärleken, familjen och de små sakerna i vardagen måste få sin plats i det höga tempot.