När jag var 7 år började jag i en simgrupp. Där stannade jag i lika många år och skyllde mitt avhopp på att jag hade problem med öronen. Det hade jag men det hade kunnat åtgärdas om jag bara ville, men jag var trött på det. Jag behövde se världen utanför simhallen. Sedan följde några ganska tunga år av testande av olika saker. Jag fick inte ordning på min kropp, åt dåligt, förvrängde min självbild och mådde allmänt dåligt. Jag har alltid tränat, mer eller mindre. Upptäckt hur jag fungerar om jag inte gör det, och såklart fördelarna med att alltid röra på mig.
Löpning har i ganska många år varit återkommande i mitt liv. Det är något särskilt som händer i kroppen när man springer. Tankarna öppnas, blir positiva, hjärnan får vila och arbeta på samma gång och slutsatserna har bara fördelar. Att springa i terräng har på senare blivit det jag tycker allra bäst om. Då finns det ännu mindre plats för tankar och jag får tömma hjärnan ordentligt och bara vara in nuet.
Styrketräningen på gym har jag pysslat med sen jag var 15 mer eller mindre. Ibland jättefokuserat, ibland mindre. Jag gillar det för att jag är bra på det. Jag kan lyfta tungt, uppemot 100kg i knäböjen om jag lägger manken till. Har varit uppe i de vikterna, men tappat lite då jag flyttat mitt fokus till mer funktionell styrka, bålstabilitet och mer flås i övningarna. Målet ligger fortfarande att kunna göra 20 strikta chins och jag jobbar på det.
Landsvägscyklingen börjar jag med i våras när jag bestämde mig för att göra En Svensk Klassiker. En riktig långsiktiga utmaningen. Det ultimata målet är en Ironman. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var så kul som det var, men spinninginstruktören i mig fick verkligen en nytändning och det går inte att beskriva hur nöjd jag var med mig själv efter att ha kört 14 mil i sträck. Nästan halva Vätternrundan som är min sista del i Klassikern nästa år. Köpte t.o.m en helt sprillans ny cykel för att jag visste att jag kommer hålla på med detta. Min Columbus Vola ligger väldigt nära mitt hjärta. Vi kommer göra många långa mil ihop nästa vår.
Nu kommer jag tillbaka till simningen där jag började. Jag fick mig en en nytändning även där när jag insåg att jag behövde veva igång armarna om jag skulle kunna simma Vansbrosimningen, 3000m i delvis medström och delvis motström. Det var helt otroligt att upptäcka hur simtagen satt i och hur simningen verkligen kändes i kroppen (man blir till slut ganska immun på fysisk belastning).
Sammanfattning då. Förra hösten släppte en spärr. Det var då jag förstod att jag egentligen inte har någon begränsning. Att jag är byggd för att röra mig, helst jämt och hela tiden. Ju jobbigare och jävligare saker blir, desto bättre mår jag. Att begränsa sig till vad man orkar och klarar av räcker inte för mig. Jag måste gå förbi det för att utvecklas. Det ska göra ont musklerna, det ska svida, svetten ska rinna och somnar … det gör man av fysisk utmattning. Inte varje dag, men så ofta det går.
Därför älskar jag saker som Military Fitness som är mitt senaste tillägg i träningen. För att öka på min förmåga att samarbeta och för att få riktigt bra morgonträning. De kör även 8-timmars pass emellanåt och har satt ihop en grupp för Triathlon. Dit jag vill och det jag måste träna för att kunna göra min Ironman. Jag har alla tre delarna, nu ska jag bara sy ihop dem.